Sån är jag...

Jag har som bekant ankor.
Och nu också ällingar.
Ankungar alltså.
När de var ungefär en månad började jag slänga in mördarsniglar till dem.
Och från första stund var de som gamar över dessa sniglar.
Jag klagar inte!
Även om det inte ser så aptitligt ut och bordsskicket ska vi inte tala om, slemmet hänger ur mungiporna - servett, vad är det?

Så på kvällarna och ibland om morgnarna går jag runt och plockar dessa sniglar.
Jag använder ett sånt där set med sop och skyffel, fast jag har plockat bort borsten på sopen.
Så då kan jag gå upprätt och bara putta upp sniglarna på skyffeln.
Ergonomiskt!

Och Ekonomiskt att utfodra med sniglar!
Nu har det även blivit lite fallfrukt från äppleträden, så det får de som grädde på moset.
Eller, snigel med äppelkross och en touch av röda vinbär, som det skulle heta på fin restaurang...!

Ja, så går vi mot mörkare tider och kommer jag mig ut för sent om kvällarna så är det svårt att se odjuren.
Då är det bara att rusta sig med pannlampa med!

Så där gick jag runt i godan ro ikväll, med hundarna lufsandes runt mig.
Klockan halv elva.
Vinden ven och det var höst i luften.
Jag gick och mös.
Samhället hade gått till ro.

Trodde jag!
Men så reagerade hundarna.
Då kommer plötsligt en ung okänd kvinna med hund gående.
Jag hojtade hysteriskt (typ) på framförallt vår hanhund, som är på och jobbig med främst okända hundar.
Så tillslut kan vi börja småprata.
Det visar sig vara en nyinflyttad granne.

Bra att jag visar mig från bästa sidan direkt;
Lufsande runt i trädgården iklädd myskläder, med sopskyffeln i högsta hugg och med pannlampan riktad rätt ner i backen.
Ja, helt klart mitt rätta jag :)

Hårvård och kostnader

För ungefär fem år sedan slutade jag använda vanligt schampo från matbutiken.
Istället läste jag om NoPoo och provade mig fram med olika metoder.
Det var honung, björkblad, ägg, äppelcidervinäger, tvättnötter mm
Något var för skarpt, annat för omständigt och av vissa saker tyckte jag inte jag fick tillfredsställande resultat.
I samma veva började jag även ha längre mellan tvättarna.
Inte varannan, var tredje dag som tidigare.
Hade upp till en vecka emellan.
Och håret vande sig så småningom.

Men så var det det där med enkelhet.
Speciellt viktigt blev det när jag flyttade hit till stugan för fyra år sedan.
Stuga utan rinnande vatten och avlopp.
Jag gick på gymmet för att duscha.
(träningen före var bara en bisak att stå ut med... ;)
Då behövde det verkligen vara en enkel tvättmetod.
Jag gick över till schampotvål, vilket är förtvålade oljor.
Så här dags la jag högst 200.-/år på håret (schampotvål, snoddar och slitage på borste/kam - klippte håret gjorde jag själv eller någon gång min dotter)

Håret (eller egentligen hårbotten, som inte överproducerade fett längre) var nu (nu = ca två år sedan) vant att jag inte tvättade med schampo så ofta och ibland gick det både två och tre veckor emellan.
Och håret blev inte så fett och smutsigt mellan tvättarna som det tidigare blev på bara ett par dagar.
Verkligen en intressant upplevelse!

För ca ett år sedan läste jag mer och mer om WO - water only.
Alltså om att bara tvätta håret med vatten.
Då la jag undan schampotvålen och testade denna vatten-metod.
(fast jag borstade inte så mycket som flera rekommenderar, kanske är det olika vad man behöver, eller så var det tack vare att min hårbotten redan producerade mer normalt med fett)
Och snart var jag helt såld alltså!
Håret kändes bara renare och renare.
Blev mer och mer lättskött med tiden.
Aldrig mera tillsätta massa klet i håret!

Men så tröttande jag på mitt långa, tjocka hår som tar en hel evighet att torka.
Så för en månad sedan valde jag att klippa mig kort.
Jag spenderade 350 kronor på att få det fixat hos frisören, tillika granne.
Ah! Det var väl spenderade pengar!
Vilken befrielse att få bort den värmande kalufsen!

Men jag var nyfiken på om det skulle fungera bra att sköta denna frisyr endast med hjälp av vatten.
Och en kam då då!
Det har gått över förväntan!
En kam och en sprayflaska vatten är mina vänner om morgonen.
Och ungefär en gång i veckan gnuggar jag lite extra i samband med bad i sjön eller med en hink vatten i bersån.
Varför göra det svårt när det kan vara lätt?

Nu ska jag bara försöka lära mig klippa kort frisyr på mig själv.
För frisörbesök får inte plats i 6000-kronors-budgeten!
Kommer jag lyckas med klippningen med endast den frisörsax jag redan har i min ägo så kommer hårvårdskostanderna vara ner på så gott som noll kronor om året.
Visst, slitage på sax blir det ju, men svår kostnad att räkna med. Några ören per år.
Hårspännen använder jag, men det har jag nog redan en livstids förbrukning av här hemma.
Eventuellt kommer jag behöva en hårtrimmer (kan jag använda hundarnas tro?) men den kan jag ju finansiera med att jag klipper brorsan och en vän.
Skulle jag istället välja att gå till frisören en gång i månaden så skulle kostnaden bli 4200.- för ett år.
Ja, vi får se hur det går, vart jag landar!

Ny idol - Sparo

Jag ramlade över en ganska ny blogg för inte så längesedan.
Men skribenten har varit flitig med inlägg, så det fanns mycket att läsa igenom.
Ja, än har jag inte kommit hela vägen, men jag läser några inlägg nu och några då,
för de är väldigt bra skrivna, intressanta, slående, provocerande och humoristiska.
Så, har ni inte redan gjort det så rekommenderar jag er verkligen att kika in hos Micke Larsson på Sparo!

Men han är visst inte ny i bloggvärlden.
Om man googlar så hittas bland annat detta:

BLOGG: Sveriges skäggigaste blogg - av Micke Larsson

INDEXERAT: 2013-01-11, kl: 01:07

"Jag har bloggat här i en jävla massa år. Kul diskussioner och kommentarer har det blivit, och ibland mindre kul. Nu står jag i begrepp att göra om hemsidan från grunden och tänkte passa på att städa bort bloggen. Bloggar känns så... 2004 på något vis."

Jaha, nu såhär 2016 har han valt att dra tiden tillbaka sisådär tolv år! Eller nåt.

Han har även en officiell hemsida där det under 'Mickes Månad' hittas fjorton års (14 ÅR !!!) månadsrapporter från hans liv och han finns visst både på facebook å twitter.
Med andra ord finns det en hel del läsning skriven av denna man och som sagt, enligt min åsikt, bra texter.
Alltså, när man vet att använda språket, då blir en text så mycket mer intressant att läsa!
Och skriver man då också om intressanta ämnen på ett sånt sätt som han så blir det helt enkelt bara väldigt bra!
Kanske inte så konstigt att det även går att anlita honom till att få texter skrivna?!

Men nog med idoldyrkan nu!
Fast visst är det så, man blir liksom lite lyriskt å kär när man finner en ny idol! 

Det jag egentligen tänkte skriva i detta inlägg var att det ju alltid är roligt att läsa slående texter.
När skribenten är lite jobbig sådär.
Mot andra.

Men när han kommenterade hos mig och ber om mer inlägg om mitt boende, med eller utan bilder.
Ja, då känner man ju liksom att hmmm nu börjar han bli jobbig på riktigt!
Jag vill välan inte bli påmind om att flera innan frågat ungefär samma sak och att jag nästan lovat att berätta lite mer om mitt boende. Att lägga upp någon liten ritning och så.
Hörmpf! 

Nåja, kanske har ni denna mannen att tacka för att det frampå eventuellt finns mer att läsa här om min lilla stuga, för nu blev jag väckt på nytt, typ.
Får börja fila på något endera dagen.
Men inte nu, för nu ska jag iväg och föreningsjobba och vara social.

Trevlig helg!

Guldläge

Ja, som ni förstod i förra inlägget så hade jag ett riktigt bra läge inför dagens löneförhandling.
Hur bra insåg jag nog inte riktigt själv.
Eller, jag visste inte att de var såå angelägna om att få dit mig.

I första mötet berättade de vad ingångslönen låg på, per timme, eftersom jag ska jobba på timme.
Idag höjde de den med 15 kronor.
Och när jag höjde ytterligare 5 gjordes en snabb räkning och så godkändes mitt bud.
Dessutom finns några andra bra förmåner.

Jag jobbar i ett s.k. låglöneyrke.
Men jag vet inte jag...
Jag vet så många andra människor, med betydligt mer utbildning och oftast rejäla studielån, som har sämre lön eller lika som jag.
Så, som helhet har jag inte dåligt betalt.
(men jo visst, vi ligger lååångt efter de högavlönade!)

Detta är ett yrke där man inte behöver någon utbildning.
Jag har gymnasieutbildning (som inte har med detta yrke att göra) och ett års folkhögskola (som jag har användning av på denna arbetsplats, fast denna utbildning vet de inget om)
Till det sistnämnda tog jag studielån men det är avbetalt sedan många år.

Ja, förresten vet de nästan inget om mig, bara det lilla jag spontant berättat.
De har egentligen inte frågat något, mer än om jag vill jobba åt dem.

Men jag har åtta års erfarenhet i yrket och det är min kompetens de betalar för.
Från början kontaktade de mig bara för att de hade akut brist på personal och en i personalen visste att jag till viss del var insatt i jobbet och troligen var ledig.
Men så visar det sig att jag har så mycket mer som de också är i akut behov av.
Ja, detta blev win-win!
Det är jag helt övertygad om!

Ska bli kul att sätta tänderna i det här, organisera upp och få ordning på torpet.
Men då jag ev har ett annat jobb på gång sept-dec så har jag nu bara augusti på mig, så jag kommer få jobba mer intensivt än jag först tänkt.
Men som sagt, jag ser fram emot det - kul med en utmaning!

Kanske ska jag tillägga att en orsak till att jag från början var intresserad av detta jobbet var att det kan öpppna upp för jobb nästa sommar.
Det är en säsongsbetonad arbetsplats.
Och om jag frampå börjar plugga är det ju perfekt att ha sommarjobbet fixat!
Så min tanke var att augusti blir prova-på, sedan att det blir 'på riktigt' nästa år.
Men nu kör vi all-in och satsar på 'på-riktigt' direkt.
Kort å intensivt!

Vad sa jag?

Sa jag färre timmar??
De drog till med en nästan heltid i augusti och kanske september.
Ok, säger ni att jag måste jobba så mycket så kan vi genast sluta prata för då är jag inte intresserad.
Nej nej, vi är glada för den hjälp vi kan få!

Vi kom överens om att jag ska provjobba och sedan säga om jag vill ta mer jobb eller inte.
Och så fick jag fram att det från min sida kanske bara handlar om främst augusti.

Jag förstår redan på första träffen att de saknar någon med "mitt öga" samtidigt som de är kort om folk.
Känns ju lovande inför löneförhandlingarna!

Så har jag nu jobbat en dag och redan sett flera brister och på slutet av dagen tog jag upp det med hon som håller i de flesta trådar på bygget.
Hon var medveten om vissa utav bristerna - vi saknar någon som kan det där ordentligt.
Bådar gott för mig i löneförhandlingarna!

Och så sa jag att ska jag jobba här så kommer jag kräva bättre material.Det kommer bli ett bättre resultat och med mindre ansträngning/tid.
Ja, resultatet är inte det bästa som det är nu. Så säg bara till vad det ska vara så beställer vi.
Ännu ett tecken på att de behöver mig.

Känns väldigt bra att prova ett jobb såhär och känna att de behöver mig, men jag behöver inte dem.
Så mycket lättare att ställa krav och lägga fram önskemål.
Inte så att jag direkt tassat så mycket på tå på andra arbetsplatser heller, men känslan nu är helt klart en annan.

Jag testar detta för att det känns kul och jag är nyfiken.
Jag behöver inte kämpa för att de ska välja mig.
För jag är inte i akut behov av jobb/pengar.
Skulle de liksom inte välja mig (de har visserligen ingen annan till hands...) så skulle det inte vara någon skada skedd, för mig.
Och skulle vi inte komma överens angående lön eller något annat som gör att jag tackar nej så är det ingen direkt förlust, för mig.

Men häpp, nu ska jag sova för imorgon cyklar jag iväg till mitt extraknäck 1.5 mil bort.
(förresten så skulle det nya jobbet helt klart ha nytta av den kondition och styrka jag nu byggt upp - de andra orkar inte på samma vis och då tar saker längre tid och istället blir de stressade av tidsbristen som uppstår)

Jobbförfrågningar

Jag sa upp mig från min förra anställning 1:a december 2015 och jobbade sista dagen i det företaget den 31:a maj i år.
Redan under våren förhandlade en av mina dåvarande kunder (favoritkunden...) till sig en fortsättning, så jag jobbar kvar hos dem men fakturerar från mitt egna företag.
Det innebär att jag har stående jobb hos dem sex timmar varannan vecka, året runt, vilket känns som ett finfint extraknäck med extra klirr i kassan.
Men i sommar har det blivit dubbelt upp, alltså ungefär en jobbdag per vecka där.
Och en jobbdag handlar i detta fallet oftast om sisådär fem-sex timmar.
Det blev 17 timmar i juni.
Och denna månaden landar det 20-22 timmar nånting.
Det betyder att min vardagsekonomi går runt ett par månader till, utan att ta av sparandet.
Och då är det ändå ett sparande till just detta ändamål, att inte behöva stressa fram en sysselsättning det kommande året.

Jag har sökt en utbildning där jag fick avslag.
Men en lärare på skolan har åsikten att jag skulle passa så perfekt på någon av deras utbildningar och tycker att jag ska eftersöka till en annan inriktning än den jag sökte, en inriktning dit inte lika många sökt i år.
Och jag föll för den idén och skrev en ny ansökan.
Men så tog jag semester och har tänkt och känt, stött och blött.
Och ännu har jag inte skickat in på nytt.
Just nu lutar det åt att jag inte kommer skicka in den, inte i år.

Jobb har jag inte sökt.
Inte ens kikat på om det finns något intressant att söka.
Däremot har jag fått en hel del förslag från olika håll, på saker de tror skulle passa mig.
Alltid kul att höra vad andra tycker skulle passa mig och det är givande att få tänka i nya banor.
Men ännu är det inget jag sådär slängt mig över utan det har mer känts som "vi får se"

Istället har jobben sökt mig.
Jag har fått flera olika förfrågningar, både mindre och större jobb.
Timanställning, projektanställning, fakturera från egna företaget osv.
En del jobb har jag tackat nej till utan att blinka.
Annat låter mer intressant.
Imorgon ska jag och titta på ett jobb som jag tror är lite mindre antal timmar och säsongsbundet.
Och om det är så, så skulle nog det jobbet passa mig bra nu, som lite extra sysselsättning ett par månader.
Men det är också ett ställe som jag tänker att jag kanske tycker det är intressant att få in en fot på, för trivs vi med varandra så kan det eventuellt leda till andra arbetsuppgifter och mer timmar längre fram.
Då tänker jag mest inför nästa sommar.

Jag har även visat intresse för projektanställningen jag fått frågan om.
Om det blir av så är det tänkt 100% september-december till att börja med.
Tror detta skulle passa mig bra, då det är ett ganska fritt jobb.
Jag kommer kunna styra en hel del över tid och dagar, aktiviteter och jaa, helt enkelt vad det ska bli av projektet.
Jag gillar också tanken på att inte binda upp mig för mer än fyra månader.
Sedan får vi ta ställning till hur det fallit ut, om vi vill fortsätta och då söka nya pengar till projektet.
Ekonomiskt skulle denna anställning helt klart sitta fint, då jag har en syster med familj som flyttar utomlands i höst och jag vill åka och hälsa på dem inom ett halvår och då kommer det gå extra pengar.

Jaa, det är väl ungefär så det ser ut hos mig nu - en del att fundera på hit och dit.
Men i tankarna har jag fortfarande mest semester.
Blir lite så när man är långledig såhär mitt i sommaren - det är bara att bestämma sig för om man har semester eller inte! :)
Och jag har semester! Lallar runt och gör precis vad jag känner för!
Ikväll känner jag för att knyta på löparskorna och se om kroppen orkar prestera något, efter "borrelia-svackan" eller om det känns segt som sirap fortfarande.
Men först en hundpromenad!

Borrelia

Jag fick en fästing på magen och tog genast bort den.
Jag fick ett rött märke på armen som kliade enormt.
Jag tänkte - aj aj, det var en bitsk bitsfluga.
Det svullnade upp runt märket, en vit svullnad.
Jag tänkte - så känslig brukar inte jag vara mot bett.

Det tog emot att träna och röra sig.
Jag tänkte - jag har visst tagit ut mig, måste vila ett par dagar.
Jag var väldigt trött.
Och tänkte - det är nog värmen.

Jag gav mig ut på tisdagspaddlingen.
Det tog emot, jag orkade inte.
Nacken ömmade.
Jag sträckte ut genom att simma.
Spikamattan och tigerbalsamet blev mina bästa vänner.
Jag vaknade om nätterna då det kliade galet mycket.
Jag orkade knappt upp om morgnarna.

I torsdags cyklade jag till jobbet (1.5 mil)
Fick skjuts hem när jag jobbat färdigt.
Stupade i säng.
Kroppen ömmade, mest nacke/axlar.
Hade värk i handleden.

Var iväg och åt och umgicks på kvällen.
Kom hem och var helt färdig.
Kändes som om en influensa skulle bryta ut.
Jag tänkte - tänk om man lägger sig och somnar och aldrig mer vaknar.
Jag mådde alltså verkligen inte bra!

Igår, fredag, vaknade jag med ett leende.
Jag vaknade. Jag lever.
Jag mådde bättre.
Svullnaden hade lagt sig.

En sjuksköterska befann sig i min trädgård denna morgon.
Hon tittade allvarligt på mig och sa - "du har troligen borrelia, du bör uppsöka läkare.
Men eftersom den vita ringen är borta är det inte säkert du får hjälp.
En bra läkare går på din berättelse och skriver ut antibiotika.
Borrelia ska behandlas"

Jag var iväg till vårdcentralen
(och hostade upp med 300.- vilket svägerskan sedan sa att DET var då på tok för mycket, hon var där några timmar tidigare och fick betala 100.- ja, jag vet då inte, för jag är ju aldrig där...)
men eftersom det inte fanns någon vit ring så fick jag snällt åka hem igen och vänta några dagar.
Läkaren ska ringa upp till veckan och har jag då blivit sämre så skriver hon ut antibiotika till mig.
Så, har jag bestämt mig för att jag vill ha det så är det ju bara att säga att jag blivit sämre...

Idag mår jag ännu bättre.
Vaknade som sig bör "i tid" nu på morgonen och orkade mig ur sängen.
Musklerna ömmar inte längre.
Värken i handleden har lagt sig något.
Röda märket kliar bara ytterst lite.
Och troligen är det lättare att motionera igen, känns så.

Men jag känner mig lite kluven.
Borrelia kan ju ligga kvar i kroppen och blossa upp så mycket som ett helt år senare och då blir man oftast mycket sjukare och det tar längre tid att bli frisk.
Samtidigt så är jag inte typen som äter penicillin "i onödan"
Så, är det i nödan eller onödan?
Kan man bli helt kvitt borrelia utan behandling?
Någon här som har borrelia-kunskap?

Nu har jag i alla fall läst på lite om borrelia och kanske hade jag det även som barn.
Jag hade en knöl på örsnibben som ibland ömmade väldigt och var röd.
Ibland var den lugn och så gick det fram och tillbaka under lång tid.
Jag har för mig att vi sökte för det någon gång, men de kom inte fram till vad det var.
Och plötsligt en dag så var den borta.
Ja, kanske kroppen kan läka ut det där själv om den får chansen och man har lite tur?
Synd bara att man inte blir immun mot borrelia när man haft det en gång!
Hade varit skönt att slippa bli så sjuk igen av ett litet fästingbett!