Sån är jag...

Jag har som bekant ankor.
Och nu också ällingar.
Ankungar alltså.
När de var ungefär en månad började jag slänga in mördarsniglar till dem.
Och från första stund var de som gamar över dessa sniglar.
Jag klagar inte!
Även om det inte ser så aptitligt ut och bordsskicket ska vi inte tala om, slemmet hänger ur mungiporna - servett, vad är det?

Så på kvällarna och ibland om morgnarna går jag runt och plockar dessa sniglar.
Jag använder ett sånt där set med sop och skyffel, fast jag har plockat bort borsten på sopen.
Så då kan jag gå upprätt och bara putta upp sniglarna på skyffeln.
Ergonomiskt!

Och Ekonomiskt att utfodra med sniglar!
Nu har det även blivit lite fallfrukt från äppleträden, så det får de som grädde på moset.
Eller, snigel med äppelkross och en touch av röda vinbär, som det skulle heta på fin restaurang...!

Ja, så går vi mot mörkare tider och kommer jag mig ut för sent om kvällarna så är det svårt att se odjuren.
Då är det bara att rusta sig med pannlampa med!

Så där gick jag runt i godan ro ikväll, med hundarna lufsandes runt mig.
Klockan halv elva.
Vinden ven och det var höst i luften.
Jag gick och mös.
Samhället hade gått till ro.

Trodde jag!
Men så reagerade hundarna.
Då kommer plötsligt en ung okänd kvinna med hund gående.
Jag hojtade hysteriskt (typ) på framförallt vår hanhund, som är på och jobbig med främst okända hundar.
Så tillslut kan vi börja småprata.
Det visar sig vara en nyinflyttad granne.

Bra att jag visar mig från bästa sidan direkt;
Lufsande runt i trädgården iklädd myskläder, med sopskyffeln i högsta hugg och med pannlampan riktad rätt ner i backen.
Ja, helt klart mitt rätta jag :)