onsdag 27 juli 2016

Vad sa jag?

Sa jag färre timmar??
De drog till med en nästan heltid i augusti och kanske september.
Ok, säger ni att jag måste jobba så mycket så kan vi genast sluta prata för då är jag inte intresserad.
Nej nej, vi är glada för den hjälp vi kan få!

Vi kom överens om att jag ska provjobba och sedan säga om jag vill ta mer jobb eller inte.
Och så fick jag fram att det från min sida kanske bara handlar om främst augusti.

Jag förstår redan på första träffen att de saknar någon med "mitt öga" samtidigt som de är kort om folk.
Känns ju lovande inför löneförhandlingarna!

Så har jag nu jobbat en dag och redan sett flera brister och på slutet av dagen tog jag upp det med hon som håller i de flesta trådar på bygget.
Hon var medveten om vissa utav bristerna - vi saknar någon som kan det där ordentligt.
Bådar gott för mig i löneförhandlingarna!

Och så sa jag att ska jag jobba här så kommer jag kräva bättre material.Det kommer bli ett bättre resultat och med mindre ansträngning/tid.
Ja, resultatet är inte det bästa som det är nu. Så säg bara till vad det ska vara så beställer vi.
Ännu ett tecken på att de behöver mig.

Känns väldigt bra att prova ett jobb såhär och känna att de behöver mig, men jag behöver inte dem.
Så mycket lättare att ställa krav och lägga fram önskemål.
Inte så att jag direkt tassat så mycket på tå på andra arbetsplatser heller, men känslan nu är helt klart en annan.

Jag testar detta för att det känns kul och jag är nyfiken.
Jag behöver inte kämpa för att de ska välja mig.
För jag är inte i akut behov av jobb/pengar.
Skulle de liksom inte välja mig (de har visserligen ingen annan till hands...) så skulle det inte vara någon skada skedd, för mig.
Och skulle vi inte komma överens angående lön eller något annat som gör att jag tackar nej så är det ingen direkt förlust, för mig.

Men häpp, nu ska jag sova för imorgon cyklar jag iväg till mitt extraknäck 1.5 mil bort.
(förresten så skulle det nya jobbet helt klart ha nytta av den kondition och styrka jag nu byggt upp - de andra orkar inte på samma vis och då tar saker längre tid och istället blir de stressade av tidsbristen som uppstår)

1 kommentar:

  1. Låter som ett riktigt guldläge! Att inte behöva, men vara behövd, och att de dessutom vet om det. Jag är avundsjuk på ditt förhandlingsläge (och då älskar jag ändå nästan alla förhandlingar).

    Apropå ingenting har jag nu gått igenom större delen av din blogg och får man önska vill jag se fler inlägg om ditt hus, med eller utan bilder. Jag är barnsligt förtjust i udda bostäder och kompaktboende. Får i och för sig intrycket av att du inte vill göra utlämnande hemma-hos-reportage, men det var några ord från läsarna :-).

    SvaraRadera