Tankevurpa?!

I helgen var jag bortrest.
Åkte snålskjuts med päronen, typ.
Var på 35-års kalas.
Och vi sov hos födelsedagsbarnet, min syster.

Så, när gästerna gått hem och de flesta i huset gått och lagt sig blev jag, min syster och svåger sittande uppe med varsitt glas vin/öl.
Samtalet svängde hit och dit mellan olika ämnen.
Det var allvar och det var skämt och skratt.

Plötsligt satt vi och pratade om mitt boende och jag fick olika tips av svågern.
Tips och råd jag inte bett om.
"Så här skulle jag ha gjort om jag var du..."
Och då var mitt enkla svar "Ja, men först ska jag bli skuldfri"
Min syster vet sedan tidigare om detta mål, men det hade visst inte nått svågern...
...utan han brast ut i gapskratt och säger:
"Du kommer vara först i Sverige med att bli skuldfri! ...
...eller i alla fall bland de hundra första!"

Jag blev lite förvånad över denna reaktion från honom.
Jag är inte direkt insatt i deras ekonomi, men jag tror att den är ganska ordnad.
Fast uppenbart blev det att de inte är skuldfria, långt ifrån.
Men ekonomin borde se ganska bra ut, eller kanske är det bara som jag har trott.

Han köpte ett hus från släkten för många år sedan och har renoverat lite enkelt nu och då genom åren.
Inga lyxrenoveringar eller så.
Han ärvde ett sommarställe, skog och även en ö när hans far gick bort, fast detta tror jag bestämt att han äger tillsammans med sin bror.
De är två vuxna i hushållet som jobbar hundra procent.
De har ett gemensamt yngre barn och det finns två yngre tonårsbarn på halvtid i hemmet.
De reser lite inom Sverige på semester mm. (inte nåt direkt utomlands)
Ok, de har två ganska nya bilar.
Men annars lever de inte direkt överflödigt även om de inte snålar heller.
Ganska dyra presenter tycker jag det låter som de köper inom familjen.

Men att bli skuldfria finns visst inte på kartan.
Han var också väldigt rädd att prata ekonomi.
Han höll nästan för öronen och sa "jag vill inte höra några siffror"
när jag försökte förklara lite för honom om min situation genom åren.
Men alltså, sååå farligt är det väl inte?
Det var ju inte så att jag försökte pressa honom på siffror.

Vidare ifrågasatte han mina val.
Han var orolig för min dotters framtid.
Och när jag sa att jag har tänkt på olika alternativ inför nya tider med tonåring i hemmet och att ett alternativ är att hyra lägenhet under några år, om det då känns bäst för oss,
så nappade han direkt, "Ja, det måste du göra" (typ genast...)
Men, hallåååå, min dotter vill inte flytta i dagsläget,
så varför ska han bestämma att vi måste hyra lägenhet så fort som möjligt?!

Det jag reagerar på mest i detta är att han tror att det är ok att gå på mig och ifrågasätta och tala om vad som är bäst osv.
Men jag undrar vad han tyckt ifall jag sagt att han borde göra något åt sin familjesituation.
De har problem med yngsta barnet - han surar, blir arg, vägrar äta, när han väl äter är det enformigt, han fungerar dåligt på dagis med barn i sin egen ålder eller yngre och det var problem från dag ett.
Och hans två äldre barn är det inte heller problemfritt med.
Kanske hade hans barn mått bra om han ägnat dem mer tid exempelvis.

Men det är så det är.
Han lever normalt och då är allt i sin ordning, även oordningen.
Jag lever udda och då ska man i förtid lösa eventuellt kommande problem.
Och helst lösa dem med att leva mer enligt normen.
För visst mår alla barn bäst av att leva i en "vanlig" bostad och med förälder som måste jobba 100% för att ha råd med det boendet och livet?!